* JAG tycker att jag är en VÄLDIGT optimistisk människa.
Visst, allt är relativt, men med tanke på hur mycket skit det är som händer mig hela hela hela tiden och framförallt att jag lever med en växande smärta varje dag, så ja, jag håller humöret uppe, döljer smärtorna, och PRATAR nästan aldrig om det.
Ja jag skriver om det ibland, men det är för att min blogg är min enda smärt-dagbok, det hjälper mig att ha koll på hur jag har jag, när, vilken medicinering jag har testat osv osv.
Tyvärr så har mitt relativt goda humör och min mask gjort att jag har inte blivit tagen på allvar, alldeles för länge, så sen när läkarna har fått se mina röntgenresultat osv, då har det varit ”Oj.. Hur orkar du?”
Btw, det är en fråga man får ofta, ”Hur orkar du?” eller ”Hur klarar du dig?”, det gör jag inte, verkligen inte, bara för att jag inte har tagit livet av mig så betyder det inte att jag varken orkar eller klarar mig.
Men poängen är, jag gnäller relativt sällan och anstränger mig dygnet runt att ”hålla masken”, vilket bara har orsakat mig problem.
Men det tråkigaste är, att när jag väl gnäller, så får jag ingen hjälp ändå ju..
Och ännu värre, jag ber väldigt sällan om hjälp, det har nog bara hänt en handfull gånger i mitt liv, men när jag väl ber om hjälp, vilket oftast bara är något litet…
Så blir man bara vänd ryggen… ignorerad..ibland även utskälld..
DET är hemskt.. Obeskrivligt jobbigt.