When You’re Strange….


People are strange when you’re a stranger
Faces look ugly when you’re alone
Women seem wicked when you’re unwanted
Streets are uneven when you’re down
………

When you’re strange
No one remembers your name
When you’re strange

Idag vaknade jag som vanligt utav telefonen, Efter få timmars sömn med, Inte med direkt konstiga drömmar.. men ja.. konstiga drömmar…

Med relativt tomt schema, Förutom det vanliga, träna, göra några telefonsamtal, träffa några personer..

Så jag låg kvar i sängen, Istället för att genast sätta mej vid datorn eller ge mej på telefonen som annars är Standard procedurer för mina mornar.

Med ett öga öppet så sätter jag på min TV som hänger på väggen o sovrummet, Och min alldeles för sällan använda Surroundljudsbänk som står under.

Och känner att det är dags för mej att ta mej tid för att sen en dokumentär jag har velat sen sedan länge..

When You’re Strange….

 

 

Titeln på denna dokumentär är tagen ur en låt gjord av The Doors.

The Doors är ännu ett band som jag av många otippat håller kärt… Väldigt kärt.

För att ge en bild av det så säger jag som jag brukar när det kommer till mina favoritband.

Det är inte många låtar där jag inte kan texten utantill, Och kan utan problem sjunga med på även om jag inte hört låtarna på åratal.

The Doors kom i mitt liv nån gång vid 10års ålder tror jag, Utav en kille som var flera år äldre än mej, En förebild, En slags storebror, Den enda vän som jag vet hade bokstavligen gått i döden för min skull, En vän som jag vet än idag trots att han inte är här idag, fortfarande står vid min sida.

En kille som ironiskt nog nu i efterhand hade mycket gemensamt med Jim Morrison.

Och precis som oförklarligt många andra legender lämnade jorden vid 27års ålder…

Känner ni inte till det med “Död vid 27” så säg gärna till så skriver jag om det.

Men så till bandet.

The Doors… Ett radikalt band som konstigt nog är mer främmande idag än på tiden det begav sej.

Trots att det inte fanns nått av dess like på 60-talet, På alla sätt och vis.
Och på sättet dom hänförde världen när det begav sej,
Trots att dom sen dag 1 varit legendariska.

Trots detta så blir folk förvånade över mitt tycke av The Doors.

Ett band som funnits i 2/3 av mitt liv, Som jag lyssnat intensivt på i perioder.
Speciellt vid en av min tuffaste period i livet, Som jag hoppas kommer ha varit den värsta delen av mitt liv när jag avslutat.

Jag precis som min gamle vän hatar bli satta i fack, Två killar som är minst lika stora fans av Eazy-E, Kan också gilla ett jazzigt rockband som The Doors.

The Doors är inte bara nån jävla hippiepundarmusik.

Men det var inte poängen i det hela, poängen med dagens inlägg ligger mer åt dokumentären givetvis, Som verkligen light my fire igen för bandet.

Jag har givetvis sett filmen med samma namn,

Filmen The Doors kom 1991, och om jag räknar rätt så var det passande nog vid samma tillfälle som jag blev introducerad till deras musik.

En väldigt bra film där Val Kilmer gör en helt otroligt bra Jim Morrison.
Hans bästa skådespeleri utan tvekan.

En film jag inte har sett på länge, Men som jag vill minnas inte alls tog upp saker som denna dokumentär gjorde.

Denna dokumentär, berättad av den perfekt passande Johnny Depp, Bara det är så sjukt bra.

Den tar upp HELA storyn bakom detta band som helt utan talanger, musikaliska erfarenheter träffades utav ödet och slump, Hur snabbt dom blev så stora, och hur stora dom blev, Hur stor denna låga blev som fortfarande brinner.

En story byggd på LSD och rasad utav sprit..

Nu har jag fått en helt annan bild och respekt för bandet, Låtarna har fått en helt ny betydelse, texterna börjar makes sense, Allt Jim gjorde och sa har nästan fått en förklaring.

Sättet dom fann varandra, Hur musiken kom till, Hur snabbt allt spelades in, Hur stora dom blev på bara 54 månader, Hur stor förändring och intryck dom gjorde i musikhistorien för alltid, Sättet hur en stjärna lyser som starkast innan den slocknar.. Och död vid 27…

Får mej att än en gång att misstänka att Jim Morrison skrev under ett kontrakt signerad av….. Ja jag vill inte ens skriva det…

Även om du är ett fan eller inte utav The Doors så tycker jag denna dokumentär är absolut sevärd, Är du ett fan precis som jag så är den ett MÅSTE!

Jag är nykär, Och jag vet vad jag kommer lyssna på dom närmsta dagarna..

Tankarna och tårarna går än en gång till min gamle vän….

Trots att jag känner raka motsatsen så avslutar jag med en låt som heter “The End”

This is the end
Beautiful friend
This is the end
My only friend, the end

 

Hoppa fram en minut i klippet..

(Visited 34 times, 2 visits today)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.