Igår natt så var jag också väldans trött.
Men skulle givetvis som vanligt hitta en film ”att somna till”.
Det är en del av min rastlöshet.
Så i väldans brist på annat så hittade jag denna.
Jag hade inga förväntningar alls..
Det var många år sen Eddie Murphy var rolig.
Och det var väl precis den slags komedi man kan förvänta sej av honom numera.
Och även om jag visste långt innan att filmen skulle handla om ett budskap..Stressa inte.. Prioritera din familj osv.
Så väntade jag inte mej att den skulle bli SÅ djup helt plötsligt..
Så.. Otippat nog så fick den mej att ligga där och gråta 5-6 på morgonen.
Och att tänka ÄNNU mer på hela det där med att skaffa familj, barn osv.
Och att ta hand om den familjen man har idag.
Och framför allt så var det en scen.. När han hälsade på sin gamla, senila mamma på ett vårdhem…
Som fick mej att tänka på min farmor som åkt in och ut från sjukan en del nästan hela året.
Jag har många många gånger tänkt åka och hälsa på..
Men.. Ja.. stress stress..
Men som jag alltid säger.. Det handlar om att prioritera..
Om det så är unga eller gamla.. Ta dej en halvtimme nån gång i månaden..
Om inte annat så ring kanske?
Men alla helst.. Hälsa på.. Om det så är att dom bor hemma.. Eller på vårdhem.. Eller ligger på sjukhus..
Hur mycket bakteriefobi du än har..
Och.. Var inte rädd för att säga att du uppskattar din familj..
Tänk.. Jag är 30 år gammal..
Jag och min familj har aldrig sagt till varandra att vi älskar varandra.
Mina syskon är mycket närmare mina föräldrar och varandra än vad jag är..
Vi kramas en gång om året på nyår.. Thats it.
Jag pratar aldrig med syrran.. Pratar typ bara bilar med brorsan..
Och bara bilar eller pengar med pappa.
Mamma är det mest när jag ska gnälla eller ha hjälp med nått.
Vilket som.
2-3 timmar senare så vaknar jag av att telefonen ringer.
Och får meddelandet att min farmor har gått bort precis….
Så.. Vad hjälper det då att jag har TÄNKT hälsa på henne hela sommaren??
Det är andra gången jag gör en sån tabbe i mitt liv..
Och jag var HELT säker på att jag hade lärt mej en läxa för livet förra gången jag länge hade TÄNKT träffa nån, Men kom med en massa svepskäl.. Som sen plötsligt.. Får man höra via telefon.. Att personen inte finns kvar här mer..
Så… Jag tror tyvärr inte jag kommer bättra mej..
Jag tror tyvärr inte att jag kommer ha en egen familj inom närmsta..
Och jag tror tyvärr fortfarande att när jag visar känslor så går saker och ting åt helvete.
Men.. Till er andra..
Visa tacksamhet.. Visa kärlek.. Prioritera rätt.. Ta er tid.. Ta hand om era nära och kära..
Och även om ni är trötta på er släkt.. Så unna dom ett besök nån gång om året iallafall.
