Robin Williams Tribute Video (1951 – 2014) – Movie Montage

Döda poeters sällskap och Good Will Hunting är två favoriter sedan många år.

Och ja, det där med att se glad ut. En del lär sig det fort då man inte mår så bra. Det bästa sättet att slippa frågor är att verka glad… Det där korta leendet som försvinner då man släpper ögonkontakten, eller då personen går runt hörnet och inte längre tror att någon ser.

Det är ögonen som sällan ler under sådana skådespel.

Jag antar att han har frid nu. Frid ifrån sina inre demoner, frid ifrån det jagande tankarna och känslorna.

Jo men tänk dig ärlighet på den frågan Micke_J…

”Jo, alltså det är väl rätt okej… i alla fall jämfört med förra veckan. Då kom jag inte ur sängen utan låg mest och grät och sov och bara kände att jag ville dö. Att jag liksom inte orkar med att leva längre. Alltså, jag vill bara dö…. jag vill inte mer, jag orkar inte längre, jag vet inte vad fan jag ska göra. Kan inte sluta tänka på hur jag ska hantera det bäst. Mor och far kommer ju bli så ledsna, och syrran och brorsan… men jag orkar fan inte. Jag vill bara få skriva ett bra brev till dem, så de förstår och inte klandrar sig själva. Bara få skriva ur mig allt och sedan smälla bilen i fronten på en lastbil ”

”Tackar som frågar. Det är för jävligt faktiskt. Jag älskar inte min man längre tror jag. Eller ja, det vet jag inte. Men alltså Micke på ekonomin får mig att skratta och jag blir så glad då jag är med honom och om jag ska vara ärlig så vill jag verkligen att han bara pressar mig över ett skrivbord, kysser mig och tar mig mig hårt. Känner mig så förvirrad…”.

”För jävligt nu för jag är nykter. Det är skitjobbigt när jag är här på jobbet… kan inte få i mig nog med sprit för att döva all ångest och alla tankar i huvudet. Fan, ska du inte med och ta några öl på lunchen?”

Livet hade blivit för tungt att bära för dagens emotionellt ifrånkopplade lallare! Men visst, din tanke är god.

Ingen är allsmäktig. Jag vet exakt vad jag hade svarat på den frågan i alla lägen, att jag själv haft betydligt mildare bekymmer som man sökt stöd för hos både vänner och professionella = insistera att de gör detsamma och utan att pressa sig till att uträtta mirakel… verkligen med rimliga proportioner erbjuda ens hjälp att ta steget dit.

Vill du vara krass så var det. Jag fortsätter vara kallt medveten om folks uppförsbackarni livet och att vi har både ett introvert/ytligt band mellan oss människor samt att ”akuten” som ska hjälpa oss funkar piss… men hellre behåller jag min naiva känsla att även den minsta välmeningen är bättre än ingen alls (= cyniskt gett upp hoppet om medmänsklighet).

Eller en annan jävligt enkel sak att tänka på: Om fler var mer genuina i sina frågor så kanske man i ett tidigt skede kunde rädda många från psykisk sjukdom. Diskutera inte en lösning på stora bränder när jag faktiskt menar på att en god tanke i stora volymer utövare faktiskt gör skillnad i stora bilden…