Ännu ett bra inlägg om Kaah.

Häromnatten så sökte jag runt lite på Google efter Kaah.

Ja inte efter honom direkt. Men om nått nytt OM honom.

Och då hittade jag ett bra inlägg på en blogg som heter Luchini, Inlägget skrevs nån dag efter mitt egna Kaah-inlägg, I sammanband med hans intervju i P3.

Så jag kopierar och klistrar in det här rakt av.

Alla litteraturvetare borde i mitt tycke läsa mindre Derrida och lyssna mer på Kaah. Den här killen är genial. Missa inte Daniel Boyacioglus aktuella intervju med Kaah i P3 Text som gick nu i veckan. Repris på lördag kl 20.00, finns också att ladda hem som poddradio. (Samma program som jag själv, för övrigt, finns med i, då jag i det första avsnittet, den 17 januari, pratade Google Books. Ladda hem poddradion här.)

Kaah och Daniel upplyser oss om den livsviktiga skillnaden mellan äkta och äkta. Det är ju en distinktion som många kulturvetare och litteraturteoretiker går bet på, när de förvissar sig om att någon som är äkta därmed måste säga saker som har den traditionella, akademiska innebörden av äkthet.

På liknande sätt påminner Kaah oss om vikten av att inte vara töntig. Det är ju så sant, och kan uttryckas så enkelt. Vad man alltid bör fråga sig i alla former av textproduktion är ju exakt det: Sitter jag nu och är, helt enkelt, töntig? Är det jag säger relevant?

Se där, relevans och tillförlitlighet – det förra är nog, i både Kaahs och min värld, viktigare än det senare. Det förra handlar om äkta, det andra handlar om den där litteraturvetarmissuppfattningen om äkta.

Sedan har vi ju poesin. Meningen med det hela. Låttexterna – som ju egentligen är föga relevanta utan den ackompanjerande musiken. Och här vågar jag nog säga att Kaah står bakom 00-talets bästa svenska album. Alla svenskspråkiga album han släppt är bra (med förbehåll för att jag faktiskt inte har hört Kaahlender, det är ju förbannat svårt att få tag på nuförtiden) men det som står ut är trots allt Soulrebell (från 2000). Värmen, hjärtat, öppenheten, mötet mellan den Dillafierade millennietajta D’Angelo-funken och det svenska Jojje Wadenius-arvet. Det blir inte daterat, dess uppriktighet förbjuder det.

För har man aldrig haft utseende
Självförtroende för ett leende
Å när dagen kommer då man henne får
Är det nånting man inte förstår

Kaah: ”Lille Alfons”

Här sjunger han en fundamental grej om att växa upp och leva som heterosexuell man i vårt samhälle. Få av oss killar får någonsin höra orden ”du är vacker” på samma sätt som tjejer får det. Vår självbild bygger ju en hel del på att vi egentligen är ganska stubbiga med våra prosaiska, ofta nästan larvigt ändamålsenliga manskroppar, antingen med för mycket hår eller för litet. När sedan dessa vackra tjejer vänder sig till oss, till oss håriga mansärslen, och menar på att de helt uppriktigt vill ha oss, så är det alltid som en överraskning.

Förtjänar jag verkligen att få henne? Så tänker många av oss. Det är en hemlighet. Och en sorg, för allt för många av oss där ute i livet. Det förklarar mycket av oss heterosexuella mäns dåliga självbild, rent estetiskt, men uppblåsta självförtroende vad gäller färdigheter och erfarenheter. Såsom vi ser det blir vi älskade mestadels på grund av saker vi gör och säger, inte i kraft av hur vi ser ut. Därför larmar vi och gör oss till.

Allt detta kanske är på gång att ändras – I’m all for it! – men det är så jag har växt upp. Gospelkören, den totala ärligheten, och den någonstans äktsvenska urmelodin i ”Lille Alfons” går utanpå allt. Det är min uppväxt med, kompis.

Och sitt nu inte och ladda ner Soulrebell på torrent eller annan fildelning. Köp alla album av Kaah du kan hitta. Stöd musiken.

Bloggen där jag hittade inlägget drivs av en kille som heter Jonas Andersson.
Jag får ta o kolla in hans blogg lite närmre, Med tanke på att vi båda gillar Dilla och Kaah så…

Men missa inte MITT inlägg om Kaah här.

Ett inlägg som jag har tänkt rätta till, förfina. Klara upp i efterhand.. Men ne… Det ska vara så.. Så som jag skrev det, Tidpunkten mellan att jag fick veta att Kaah skulle vara med i en ny intervju och till att jag hade hört den..

Och missa inte min Facebook Fan-grupp ”Vi som saknar Kaah

Senare samma natt så låg jag och tänkte över vilka saker jag ångrar i mitt liv.. Tänkte göra ett inlägg om det.. Men ne.. Tror inte det..

En av mina största regrets i mitt liv är iallafall att jag väntade allt för länge på en vän, Som förmodligen sket i både mej och Kaah den dagen, Istället för att gå ensam och se han uppträda på Malmöfestivalen..

Och jag ångrar att jag aldrig gick fram till honom när jag såg honom på en klubb här i Malmö som heter Buddha.

Jag ville mest bara gå fram och visa min tacksamhet.. Men var dels rädd att framstå som nån slags stalker/fanatisk fan… Plus att han stod i en trappa med armarna runt sin tjej hela den kvällen mer eller mindre.. Och man såg på honom att han mycket hellre hade varit någon annanstans just då…

Så jag ville inte störa….

Skulle det vara att Kaah läser detta eller mitt såkallade ”Kaah inlägg” så vill jag bara säga att jag kan förstå att du känner prestationsångest kanske.. Eftersom du redan är legendarisk.. Och eftersom det är så många som väntar på att få höra nått nytt från dej.. Då är det nog lätt att tro att folk har hunnit få extremt stora förhoppningar under alla dessa åren av saknad.. Och du kanske tycker att du slutade på topp.. Som man ”ska” göra..

Men Kaah… Ge oss vad som… Oavsett hur det låter.. Mest för att vi vill ha ett bevis på att musik fortfarande lever i ditt hjärta.. Det lät tyvärr inte så på intervjyn. 

Vi kommer vara supertacksamma för nästintill vad som helst, Bara du gör det helhjärtat på DITT sätt…

(Visited 77 times, 1 visits today)
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
Micke_J

Wow, riktigt bra inlägg… Och då har jag nästan noll koll på Kaah som artist/person. Men det är precis så jag känner varje gång en artist släpper nytt album. Seriöst, även om det är riktigt jävla dåligt material som man kan konstruktivt kritisera skiten ur- uppskatta iaf att din älskade artist släppt NÅGOT nytt då allt du fick tag i sist kan ha varit "the end of the line".

Förstod verkligen detta när The Strokes gick under jorden och sångaren Julian Casablancas likaså, förutom en horribel låt åt Converse. Men när man väl började bli rätt för att "shit, han kanske lagt ner Strokes permanent" så gladde man sig som fan för minsta lilla collaboration; och var superhypad över hans soloalbum. Trots att det gick ifrån ens egna uppbyggda "såhär ska bra Strokes-material låta" regler totalt.

Nu är de officiellt tillbaka och en ny skiva på G, och eftersom så många fans tvivlat och gråtit över att de "aldrig verkar komma tillbaka igen" så hoppas jag alla riktiga fans ger fan i att såga sönder det nya oavsett hur det låter. Man ska bara vara glad att något man brinner för fortsätter komma, för det går inte ta artister etc för givet- då blir det tillslut klyschan "man vet inte vad man har förs det är borta/försent".

Kanske yrar nu, men kan verkligen relatera till ditt inlägg Pierre. Once again, riktigt bra skrivet! 🙂

SIR_Pierre

Ne men jag förstår dej, Folk tror att alla artister ska stå kvar o stampa i samma sound i 10 år som 90% av artisterna där ute… Där deras låtar e snarliknande dom på förra skivan.. hur kul är det då?

0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x