Jag fick den frågan av en gammal vän som sörjde sin man för ett tag sedan, och sedan dess så har jag nästan dagligen känt mig dålig på något sätt för att jag inte kunde ge henne ett bättre svar då när hon frågade.
Jag pratar ju inte med min familj om min olycka alls.
Jag vill inte dra upp gamla sår.
Jag frågade min mamma en sak en gång och hon började gråta, så nej jag tar inte upp fler frågor kring min tid på sjukhuset med dem.
Och ja jag känner dagligen att jag absolut kommer att ångra det i framtiden.
Men men.
Idag så träffades ett gäng vänner, och de började prata om mig och min tid på sjukhuset, medans en av vännerna berättade om sin egna sjukhushistoria samtidigt, så jag hörde inte vad de sa om mig.
Men min bror berättade en sak som jag hade glömt, men som jag tror att jag redan har skrivit om, och som jag tror att jag berättade till min gamle vän som sörjde sin man.
Hon frågade ifall man hör något när man ligger i koma.
Jag vill minnas att jag svarade nej, men att man känner energier, något sånt.
Men så sa jag nog också det här med att min mamma såg att jag var väldigt spänd och arg när jag låg i koma, tills hon sa till dem att ge mig öronproppar, då kopplade jag av.
Så bara det är ju ett tecken på att man HÖR, men sen om man tar åt sig och förstår, det vet jag inte.
Men så har vi en till sak, som jag också tror att jag har berättat.
En sak som också är så overklig att det känns som om det inte är lönt att berätta för att även om man såg det i en film så hade man tyckt att det var för överdrivet.
Och jag vill tycka att jag minns detta, men så kan det vara att min hjärna har skapat sig ett minne efter jag fick höra det.
Min familj mådde jättedåligt när jag låg i koma och räknades dö, såklart.
Min lillebror har sagt att mamma och pappa varken åt eller sov.
Så antagligen när han kände att det var som värst, så en sen kväll så gick han fram till mig och viskade i mitt öra.
Han upprepade detta idag till mina vänner, men jag hörde inte vad han sa för att jag lyssnade på vännens egna sjukhusupplevelse.
Men det satte igång minnet lite, det lilla jag hörde han säga om detta.
En sen kväll precis innan han ska lämna mig så går han fram och viskar i mitt öra ”Om du inte återhämtar dig från detta så kommer mamma och Rebecca aldrig att återhämta sig”, Eller ”kommer aldrig att bli normala igen”, något sånt, som sagt så hörde jag inte vad han sa idag.
Och där när han sa detta så såg han hur jag spände mina läppar.
Vilken man kan göra helt random även om man ligger i koma ensam.
Men han tyckte att han såg att jag reagerade på det han sa till mig.
Att jag blev ”arg”, bestämd.
Och dagen efter så vaknade jag från koman.
Och sedan dess så har mitt mål hela tiden varit att komma hem så fort som möjligt så att min familj slipper oroa sig över mig och slipper komma till sjukhuset varje dag.
Nu vill jag absolut inte påstå att det är ett bevis på att alla i koma kan höra vad man säger till dem.
Men jag är säker på att det min lillebror sa till mig där, det fick mig att kämpa mig igenom allt.
UPDATE
Jo jag hade redan skrivit om detta rätt så exakt för två år sedan.
Men ja som sagt, jag hade glömt det.
