** Jag pratar minimalt om min olycka med min familj, för att även om jag skulle vilja veta så mycket kring allt så mår ingen bättre av att prata om det.
Och jag förstod ju tidigt att det var min familj och vänner som gick igenom det värsta, och det blev mitt driv till att ta mig hem från sjukhuset så fort som möjligt för att folk skulle slippa oroa sig över mig.
Varje gång ämnet kommer på tal om någon annan så får jag frågan om vad som hände och om jag minns olyckan, men nej jag minns inget alls, och det stör mig.
Jag minns ögonblick bara.
Och sen tiden på sjukhuset börjar jag minnas ungefär 2.5 månad efter olyckan.
Där kring i slutet av September så började min hjärna/mitt minne fungera lite igen.
Men nu på årsdagen den 14 Juli när jag var i kyrkan med min familj så frågade jag mamma i bilen när vi körde därifrån ifall hon fick prata med min innan jag sövdes ner.
Och då berättade hon en del, och jag fick ett inblick i hur hemskt de har haft det..
Bland annat så fick de inte svar på om jag hade kommit in till akuten eller inte på flera timmar.
När de sen fick veta att jag hade kommit in på akuten så frågade de vårdpersonalen om jag levde, där svaret var ”En läkare kommer och pratar med er” och sen så satte de min familj i ett litet rum med en massa levande ljus… Så ja ett ”sörj-rum” som jag hade kallat det, och där fick de sitta i flera timmar, minst 3-4 timmar innan läkaren kom och pratade med dem.
Så ja, tro fan att de där timmarna i ”sörj-rummet” var hemska!
De frågade läkaren direkt om jag levde och läkaren svarade ”Ja men det är också allt”.
De ville se mig, vilket de inte fick, men det struntade min pappa i, han gick in på rummet där jag låg ändå.
Där började min mamma gråta så jag släppte samtalet där.
Och det att pappa gick in i rummet minns jag ett ögonblick av.
Jag minns på ett ungefär hur rummet såg ut, och jag minns att jag tänkte att det var allvarligt eftersom pappa kom ensam.
Och så minns jag minimalt av att jag blev upprörd när min lillebror sa att jag hade varit med om en trafikolycka i bil.
Jag minns att jag blev arg för att man skämtar verkligen inte om såna saker.
Det gjorde mig så upprörd att jag försökte resa mig från sängen med (bland annat) bruten rygg.
Efter det så spände de fast mig i sängen.
Men trots det så hade jag tydligen försökt resa mig ändå.
Så jag antar att de sövde ner mig där.
Tydligen så ville jag slita bort masken från mitt ansikte och jag skulle bestämt åka hem.
