Dagens Notiser

Jag har ju hela tiden varit medveten om att jag inte har haft något minne från dagen då olyckan hände och cirka en månad efter jag vaknade, med tiden ju mer jag har pratat med de som har besökt mig på sjukhuset så förstod jag att det var kanske 2 månader efter jag vaknade.
Och ju mer jag har pratat med vänner så har jag förstått att jag inte heller minns ett par dagar innan olyckan (förutom ögonblick).

Men nu när man är mer social med folk som man inte alls har haft kontakt med under detta senaste halvår så inser jag nu att minnet är ännu värre än så.
Jag minns överlag väldigt dåligt av helt mitt liv allmänt, och en hel period innan olyckan, dvs flera månader, så minns jag inte alls saker som jag absolut borde minnas..

Så det dåliga minnet olycksdagen och efter koman, ja det kunde jag förstå och acceptera.
Kanske kanske även ett par dagar innan olyckan, men bara det var jobbigt.
Men nu… Nu när jag till och med är ”igång” och använder hjärnan på ett normalt vardagligt sätt igen, när jag tycker att jag är iallafall 80% okej i hjärnan, att jag nu inser och själv lägger märke till hur dåligt mitt minne är.. Det är främst tragiskt, men även lite ”skrämmande”, för att mitt sinne, minne, mitt ”jag”, min hjärna, kunskap osv har alltid varit det mest värdefulla och det viktigaste för mig.

Tydligen så har mitt kortminne varit så dåligt fram tills nyligen att jag själv inte har insett hur dåligt mitt minne har varit förutom när jag har pratat med läkare och familj, men nu när jag pratar med ännu fler och ännu mer med familj och vänner så inser jag själv hur dåligt mitt minne är..

Icke läkare vill så gärna säga att minnet kanske kan komma tillbaka, jag hoppas verkligen det, men…

Aja.. Jag ska försöka vara positiv.

Det är dock ”lite” (rätt mycket) irriterande när folk tror att jag skojar och att jag av någon anledning skulle ljuga om att jag inte minns.
Jag ljuger aldrig! Och skulle ALDRIG visa mig mer svag eller sämre än vad jag är, tvärtom.