Etikett: Musik

En av dom största..En av mina absoluta favoriter.. R.I.P

http://www.youtube.com/watch?v=sEAp2YaaL3c

http://www.youtube.com/watch?v=iuSx6TlVynQ

http://www.youtube.com/watch?v=Gh_DkwNguSY

http://www.youtube.com/watch?v=treZUha149Q

Biografi

Wiki eng

Hemsida

Facebook-grupp

Detta ämnet är ännu ett som är för betydelsefullt för mej för att jag personligen ska försöka beskriva hur mycket kärlek jag har för det.

Därför kopierar jag in detta som jag hittade på en annan blogg, Om just hans sista och bästa skiva.

”1. J Dilla, ”Donuts” (2006)
När jag var på Rap Quiz första gången såg jag en kille med en t-shirt med trycket ”J Dilla changed my life”. Det tyckte jag var fint, och helt i sin ordning. J Dilla var inte som andra producenter, på så många sätt. Han var djupare inne i musiken, hörde mer än de andra, hörde andra saker än andra och som en konsekvens lyfte han fram saker som ingen hade tänkt på. Hans beats som backade upp klassiska raplåtar av The Pharcyde, A Tribe Called Quest, Common och Slum Village var fantastiska och han hade gått till historien bara för den insatsen. Men ”Donuts”, den sista skivan som han gav ut innan han dog (och det var typ veckan innan han dog) är ändå något helt annat, något som får både Dillas egna och andra producenters insatser att blekna. Den är så… rik. Den är så fet. Den har så mycket. Den är så kompromisslös, så fräck, låter låtarna sluta när man minst anar det, först blir man häpen men snart inser man att den var tvungen att sluta precis där. ”Donuts” är instrumental hiphop och den mest fulländade moderna musiken som gjorts detta decennium. Vacker, svängig, märklig, abstrakt, unik. Och totalt personlig – tänk att lyckas förmedla känslor och intimitet bara genom en sampler, en av världens mest intressanta skivsamlingar och en trummaskin. Det är inte bara imponerande, det är otroligt modernt. Himla nu inte på ögonen, hipsters, och börja inte slentrianmumla om nittiotalet och ölig big beat eller navelskådande DJ Shadow-musik. Fuck that. ”Donuts” är något helt annat, en skiva som sjuder av liv, en riktig mänsklig röst – trots att rösten aldrig hörs, bara anas. Där finns funderingar, berättelser, skratt. Allt mellan raderna. Allt sicksackat mellan den mosaik av beats och minnen som Dilla gång på gång slår sönder och klistrar ihop. Sirenerna tjuter. Något är på väg att ta slut, en fest, ett brott, en dröm, ett liv. Musiken flyr runt hörnet och förvandlas igen. Skönhet uppstår. Sedan tjuter sirenerna igen. Och på något gåtfullt sätt lyckas hela albumet sluta i exakt samma ögonblick som det började i. En grekisk labyrint, en förantik evighetssymbol, en amerikansk musik som aldrig upphör att fascinera. Vila i frid, James.”

Mycket bra skrivet Annika..