D'Angelo-arkiv · Sida 18 av 20 · Sir Pierre's Godispåse

Wow…

Jag och D`Angelo går way back… Mycket kärlek.. Det är t.o.m som så att jag har sagt i minst 10år att min första son ska döpas efter honom 😉

Jag minns hur jag spelade Brown Sugar om och om igen.. Försökte få min techno-polare att inse hur bra den låten var..

Jag minns hur jag två gånger om dagen i säkert en månad gick till skivaffären där jag brukade köpa skivor och frågade om hans andra skiva hade kommit ännu.. Det var t.o.m som så att jag fick chefen där att ringa mej så fort skivan hade kommit även fast det var efter stängningsdags..

Sen gick jag hem… Och lät den skivan gå om och om igen.. På hög volym…
Samma dag eller någon dag senare så hade jag en av mina stora tonårskärlekar hemma på besök.. En tjej jag jagade i många omgångar i många år..

Men med D´Angelo´s skiva i CD spelaren så fick hon inte mycket mer uppmärksamhet ifrån mej förutom ett leende hon aldrig hade sett förut..

Detta var snart 12 år en…
Det låter som en evighet.. Men tiden mellan hans första skiva ”Brown Sugar” (1995) och ”Voodoo” (2000) KÄNDES som en evighet…

Även om vi inte har hört något nytt från honom alls på 10 år förutom en dålig Live Skiva som jag blev superbesviken på eftersom jag trodde det var en ny skiva.. Så har vi ändå under dessa 11-12 åren haft två helt underbara skivor att lyssna på…

Detta är ännu en anledning till varför jag kallar Kaah för Sveriges D´Angelo.

Vi tar lite kort info om grabben (Taget ifrån Kingsizemagazine)

Som barn i en familj med djupa rötter i en strikt form av pingströrelsen (ingen beblandning med andra medlemmar i kyrkan, eller någon annan utanför den egna familjen, var tillåten) började han göra musik vid 3 års ålder, uppträdde nästan dagligen i hans fars kyrka upp till mitten av tonåren, vid 17 års ålder skrev han ett förlagsavtal med EMI och ett år senare vann han amatörtävlingen i Harlems berömda Apollo Theatre tre veckor i rad.

D`Angelo var kanske inte skaparen av Neo Soul… Men han var absolut originalet om man kan kalla det så… Frontfiguren..
Som jag tidigare har skrivit så hade D`Angelo en koppling till annan musik som jag också spelat in i mitt hjärta för livet.. En koppling som jag inte såg förrän typ 17 år senare..

J Dilla..

J Dilla tog nästan ingen credd för allt han gjorde för D` Angelo (Eller många andra som Lauren Hill, Janet Jackson osv)

Är ni intresserade av den kopplingen så är detta läsvärt.. Annars bara hoppa över.

Audio engineer Russell Elevado, who was responsible for recording and mixing Voodoo, along with Erykah Badu’s Mama’s Gun and Common’s Like Water for Chocolate, used old school recording techniques and vintage mixing gear for the albums in order to achieve the distinct sounds found in classic recorded works.^[30] While mainstream recording techniques at the time often involved the use of hi-tech digital equipment, Elevado employed the use of analog equipment, enhancement plug-ins, and a blend of live instrumentation.^[30] Notable from the production was that most of it, with the exception of ”Untitled (How Does It Feel)”,^[31] was recorded live with no overdubbing of its instrumentation, in contrast to contemporary R&B; production at the time.^[10]^[14] D’Angelo wrote most of Voodoo’s material at Electric Lady Studios, as opposed to his method of composing outside the studio for Brown Sugar.^[10] For Voodoo’s sessions, D’Angelo appropriated most of the instruments on the album’s songs, contributing with drums, electric guitar, keyboards, and percussion.^[4] During its recording, he employed amplifiers, microphones, a Fender Rhodes keyboards and organ originally used by musician Stevie Wonder for Talking Book (1972),^[32] and a recording board originally used by Jimi Hendrix.^[18] On Voodoo’s recording atmosphere, D’Angelo stated ”I believe Jimi was there. Jimi, Marvin Gaye, all the folks we were gravitating to. I believe they blessed the project”.^[9] According to Russell Elevado, D’Angelo composed all of the bass lines for Voodoo and sequenced them for bassist Pino Palladino, who he had met after being asked to do a duet with B.B. King at the time of Voodoo’s earlier sessions.^[30] Palladino was asked by D’Angelo to learn and improvise the bass arrangements on his 1961 model P bass.^[30] For ”The Root”, ”Greatdayndamornin'”, and ”Spanish Joint”, guitarist Charlie Hunter simultaneously played guitar and bass sections with a custom eight-string guitar/bass combo, which had three upper bass and five lower guitar strings.^[30] It also had separate pickups for each set of strings, as well separate outputs for each pickup.^[30] In order to adjust production-wise to Hunter’s intricate playing, Elevado had separate outputs from Hunter’s guitar connected to a separate bass and guitar amplifier.^[30] He has said that there was enough separation to manage an adequate sound on both amplifiers, in spite of slight ”bleeding into each other” from the pickups in close proximity to each other.^[30]
According to D’Angelo, producer and drummer Questlove acted as Voodoo’s ”co-pilot” during recording and helped design the sparse funk, soul and hip hop beats on the generally groove-based record.^[7] D’Angelo and his supporting personnel constructed several of the songs’ grooves for the album to sit far behind time, directly on top of time, or pressing on the time, making them cluttered and loose in style.^[33] In later interviews, Questlove discussed that he and D’Angelo incorporated much of the distinctive percussive rhythms of Detroit hip hop producer, Slum Village-member and The Ummah-affiliate J Dilla, also known as Jay Dee. A part of the musical collective Soulquarians, Dilla served as a frequent collaborator of theirs.^[15]^[34] Although album tracks such as ”Left & Right” and ”Devil’s Pie” help to bring this claim to light, J Dilla himself was not officially credited for production. However, he contributed significantly to Voodoo’s overall sound, specifically the rhythm and percussion.^[15] Questlove later stated that ”jay dee did the lauryn track”, referring to the planned, duet track ”Feel Like Makin’ Love”.^[21] Although tapes were sent via FedEx between the two, the collaboration between D’Angelo and Lauryn Hill was aborted and the song was instead recorded solo. According to Questlove, the duet failed to materialize due to ”too many middle men…. I don’t think Lauryn and D ever talked face-to-face.”^[22] Mistakenly, some critics who reviewed the final track assumed that Hill’s vocals are present in the recording.^[22]
One of the characteristics of the drumming style implemented in recording the album is its adherence to human timing, as the tracks were mostly programmed mechanically during recording, therefore resulting in the album’s intentional sloppiness.^[35] In a later interview, Questlove discussed the intention and purpose of including imperfection in the album’s sound, stating ”we wanted to play as perfectly as we could, but then deliberately insert the little glitch that makes it sound messed up. The idea was to sound disciplined, but with a total human feel.”^[34] Questlove also acknowledged J Dilla’s influence over the recording sessions for Voodoo and discussed Dilla’s unique programming method, stating ”He makes programmed stuff so real, you really can’t tell it’s programmed. He might program 128 bars, with absolutely no looping or quantizing … When Q-Tip from A Tribe Called Quest first played me some of his stuff, I said, ’The drums are messed up! The time is wrong!’ And when we did a song for D’Angelo’s record that Lenny Kravitz was supposed to play on, Lenny said, ’I can’t play with this — there’s a discrepancy in the drum pattern.’ And we’re like, ’It’s supposed to be this way!’^[34] During the final days of recording Voodoo, Questlove spent time recording a version of Fela Kuti’s ”Water No Get Enemy”, a melodic protest song from the Nigerian afrobeat artist’s album Expensive Shit (1975).^[27] He and D’Angelo had intended to revamp the composition into a minimalist soul ballad for Lauryn Hill to contribute vocals for. However, Hill declined and the track ended up as a place-holder for the rough mix of the album.^[36] A reconceptualized version of the song was recorded by D’Angelo and guest artists on the charity album Red Hot + Riot (2002).^[36]

D’Angelo and the recording crew implemented a production style similar to that of hip hop, which often subordinates song structure to a stable foundation for a rapper’s delivery and flow.[44] This was familiar to D’Angelo, as his first original recordings were rap demos.[44] Resultantly, most of the songs were performed without a definitive structure, settling into a mid-tempo groove with minimal verse-chorus-bridge progression.[44] This also resulted in an emphasis on texture over both structure and hooks.[44] New York writer Ethan Smith noted this occurrence, stating ”most of the songs aren’t really songs at all — at least, not in the traditional sense”.[44] While not predominant on the album, some tracks incorporate sampling.[21][45] Most of its production was influenced by hip hop producer J Dilla’s input.[21] On J Dilla’s influence, Questlove stated ”He’s the zenith of hip-hop to us. Jay Dee helped to bring out the album’s dirty sound and encouraged the false starts and the nonquantized sound of the record”.[15]

Tillbaka till D`Angelo.

Han har väl alltid varit uppskattad more or less.. Båda skivorna sålde i miljoner ex.
Men hans världsstora genombrott kom här.

(Shit vilken bra låt… )

Och… Denna videon förändrade världen för gott..
Alla killar skulle ha dom ”vingarna” nere vid magen.. Eller vafan man ska kalla det..

Tjejerna DOG för hans mage.. Och sket i musiken..

Detta satte stor STOR press på D`Angelo…
Han gjorde GRYMMA konserter.. Stora.. Starka liveframträdanden..
Som med tiden kunde vara timmar och timmar försenade..

Varför?.. Jo för att D`Angelo tyckte att tjejerna kom för hans mage.. Hans mage blev hans ansikte utåt… Och när det var dags för honom att stega ut på scenen så kunde han få scenskräck i sista sekund, Och sen springa tillbaka till hans dressingroom för att göra tusen och åter tusen situps innan han kände sej redo för att visa sej ute på scenen…

Detta höll på tills det sprack..
Han var med i någon trafikolycka… Gick ner sej helt.. Deprimerad. Droger.. Junk food..Horor..

Och sen år 2000 så har vi varken sett eller hört något från honom.. Inte ens en intervju…

Men nu.. Nästan 12 år senare så är han tillbaka! =)
Ooch precis som det en gång började när han som barn uppträde på en kyrkscen, kommer han nu, hur konstigt det än är, börja om på nytt med att ge sin första konsert på just en kyrkscen.

Vart är denna konsert då?

Filadelfiakyrkan, Stockholm 2012-01-26 kl 19.30

Men…. Men… Men…

Kanske inte så otippat då att biljetterna såldes slut på 2 minuter… Bokstavligen…

Men han kommer väl göra fler kosnerter.. Inte i Sverige dock tror jag.. Och det sägs även att han har en ny skiva klar att släppas i sammanband med konserten!

Så.. Jag hoppas hoppas hoppas för allas bästa att den riktiga D`Angelo är tillbaka..

Personligen så har han aldrig lämnat mitt hjärta =)

J Dilla – So Far To Go (Feat Common & D’Angelo)