Ja jag är absolut tacksam för att folk bryr sig om mig.
Men nej, jag har inga nya svar.
Jag har absolut INGEN aning alls om hur min framtid ser ut, inte den minsta lilla aning.
Och nej jag ”klarar” inte mig, så ni behöver inte undra över hur jag kan vara så positiv, för jag är mycket mer medveten om hur skit min situation är än någon annan.
Enda anledningen till att jag verkar positiv och självsäker utåt, eller rättare sagt får det att se ut som om jag inte bryr mig, är för att det är min största uppgift här i livet nu varje dag, att låtsas som om solen skiner, att bara vara tacksam för varje dag.
Jag skulle jättegärna vilja säga att så länge jag kan sova bra och äta utan problem så är jag tacksam, men det är inte ens så bra.
Jag blir fortsatt sämre hela tiden, och inte bara i rygg, nacke, mage, huvud och hjärna, utan det är mer än så.
Men nej jag tar inte upp detta, och ja jag ignorerar alla frågor om min situation och framtid, för att jag har inga svar och absolut inga svar som ni vill höra.
Under de åren jag var borta efter krocken så märkte ingen av att jag var borta, utan det var bara snack om bilen, som än idag står i odugligt skick.
Och sen när jag väl kom tillbaka nått år senare så var det bara en MASSA gnällande på mig för att jag var ”negativ” bara för att jag sa hur situationen var när ni väl frågade.
Och även långt efter jag slutade svara på frågor och tvingade på mig mitt fejksmile så fick jag höra jämnt och ständigt att jag var negativ, jag måste ta tag i mitt liv, ”Du måste börja träna” osv osv osv.
Så jag har sedan dess undvikit ämnet helt, och nu när jag har gjort det ett bra tag så blir jag utfrågad ännu mer givetvis.
Och detta enbart för att jag ägnar all min ork på att ”hålla skenet uppe”.
Ni har INGEN aning om hur jag har det, och jag skulle aldrig få för mig att lägga den bördan på någon.
Men jag kan säga som så, jag har gått från att hoppas på en smärtfri dag till att hoppas på några timmar sömn utan smärta..
De dagar jag går upp från sängen själv, utan att hissa upp mig eller rulla av sängen så känner jag mig som Superman.
Om jag kan äta utan att få ont ONT efteråt så är jag nöjd.
Men nej, det är inga pga dessa frågor som jag har hållit mig ifrån vänner och familj i nån månad nu.
Absolut inte.. utan det är så pinsamt att jag håller mig borta för att mitt minne (förhoppningsvis tillfälligt) är mycket sämre igen.
Jag glömmer bort namn, vad vi har gjort, jag har ingen koll på det vi alltid brukar prata om, och jag tycker att detta är jätte pinsamt.
Så.. Ja jag lever med ett fejksmile.. nej jag skiter inte i min framtid, men jag har INGEN lösning på något problem och jag har INGEN ANING alls om hur min framtid ser ut, och nej jag ”klarar” inte mig.. absolut inte..
Jag lever dag för dag.
Vill ni tycka att jag är en loser som slösar mitt liv på grund av detta, så får ni tyvärr göra det.
Jag har själv tyckt det i halva mitt liv.
Så.. sluta fråga..Jag har inga nya svar, jag har inga positiva svar, och jag vill hellre fortsätta med mitt fejksmile än att prata om det som har hållit mig sömnlös i allt för många år nu.
Men tack för att ni bryr er <3
Dags att kontakta något Miljardärsbackat amerikanskt företag för lite experimentella grejer.. Bara den lilla del man vet om hur du mår är bara det helt ofattbart. Sättet du behandlas av myndigheter ligger tätt efter. Hela situationen är beyond insane. När jag ser hur en av mina vänner behandlats så verkar det inte hjälpa att totalt ge upp och bli svårt psykiskt sjuk heller. Det verkar som att många läkare tror att dom jobbar på en fabrik eller något och försöker göra så lite som möjligt utan att få sparken.