Taget från Kingmagazine.se
Louis Vuittons ikoniska Keepall firar jubileum – King packade sin redaktionella dito och begav sig till franska Asnières för att träffa Patrick-Louis Vuitton, ett möte som kom att kretsa kring traditioner, piprökning, resetips, piratkopiering och Wiz Khalifas LV-bong.
Det började som ett försök att förhindra piratkopiering, och även om det finns få saker som varumärket Louis Vuitton inte lyckats med måste denna räknas som världens i särklass mest kontraproduktiva. Vi talar om Louis Vuittons monogramkanvas, det mest igenkända, lättidentifierade, statustyngda och imiterade mönstret inom lyxdetaljhandel.
Louis Vuitton själv såg dagens ljus i nådens år 1821, i en liten by vid namn Anchay, 45 mil sydöst om Paris. Familjen drev en bondgård och hade lång tradition inom hantverk. Tiderna var svåra – perioden sammanfaller med Victor Hugos tegelstensroman Les Misérables och dess musikalderivat – och blev extra så för den unge Louis, vars mor gick bort samma år som han fyllde tio. Fadern gifte om sig, och som klichén bjuder drog Louis inte jämnt med sin styvmor. Han stod ut i fyra år innan han fick nog. Fjorton år fyllda klev han för sista gången ut genom föräldrahemmets grindar och påbörjade en märklig fotvandring genom Frankrike för att nå huvudstaden i hopp om att där bli sin egen lyckas smed. Resan tog lång tid, med tanke på att han helt saknade medel och tvingades göra dagsverken eller ta tillfälliga anställningar för att slippa svälta ihjäl på kuppen. I märket Louis Vuittons berättelse som sin egen uppkomst är detta en romantiserad tid, då grundaren tillgodogjorde sig en mängd erfarenheter och idéer som sedan skulle bidra till hans framgångar. Det tog honom två år att nå Paris, och väl framme hade året hunnit bli 1837 och Louis Vuitton sexton år fyllda, ett medellöst gatubarn i en ändlös rad av andra i samma belägenhet. Historien hade mycket väl kunnat ta en ände med förskräckelse här, men istället lyckades Vuitton bli antagen som lärling hos en viss monsieur Marechal, en välrenommerad tillverkare av askar, väskor, koffertar och skrin. I den lilla verkstaden tillverkades ingenting på spekulation, utan allting gjordes från grunden efter kundens beställning, skräddarsytt för sitt ändamål. Än idag tillhandahåller varumärket Louis Vuitton samma tjänster: Om du har speciella behov och är beredd att betala för dem tillverkar man gärna ändamålsenliga lösningar för transport av din sousafon, din fixie, din stjärnkikare eller espressomaskinen du bara inte kan vara utan. Louis blev kvar hos monsieur Marechal i sexton års tid, och utvecklade där alla de färdigheter en väskmakare kan tänkas behöva. Redan i Marechals verkstad kom han att bli efterfrågad specifikt för den höga kvaliteten på hans arbeten. Hans lycka gjordes på allvar 1851, efter sexton år över Marechals snickarbänk: Det blev fransk revolution. Igen.
Napoleon Bonapartes tio år långa dröm om ett franskt imperium föll samman sommaren 1815 med ett storslaget nederlag vid Waterloo. Dynastin Bonaparte var långt ifrån utdöd, dock, och de hade heller inte svårt att hitta sympatisörer som nostalgiskt drömde om en fransk storhetstid under en ny kejsare. Napoleons brorson Louis-Napoléon Bonaparte gjorde åtskilliga försök att iscensätta en stadskupp utan framgång, men lyckades till sist: Efter att ha utsetts till president i republiken Frankrike valde han att inte kliva ner efter mandatperiodens slut, utan istället gripa makten och utropa sig till kejsare Napoleon III. Det nya kejsardömet skulle bara bestå i drygt två decennier, men det räckte för Louis Vuitton. Napoleon III:s gemål, en spansk grevinna vid namn Eugenie de Montijo, älskade hans hantverk. Louis blev hennes hovleverantör, och fick förtroendet att tillverka alla tänkbara förvarings- och transportlösningar som den kejserliga garderobens sköra muslinklänningar krävde. Som man kunde förutsett steg hans status oerhört. Louis valde att smida medan järnet var varmt, och startade eget. Året var 1854, varumärket Louis Vuitton såg dagens ljus, och under egen regi kunde Louis börja ta ut svängarna på allvar. En strid ström av innovationer tog sin början.
Modeikonen Keepall.
De traditionellt sett bruna mönstrade väskor som allra mest förknippas med Louis Vuitton – Keepall-modellen inte minst – är inte gjorda av läder annat än på detaljnivå, ska vi börja med att inskärpa hos novisen, utan av en mycket tung och tät väv som ytbehandlats för att motstå slitage och fukt. Introduktionen av kanvastyget blev en av många hörnstenar i den bagagemässiga revolution som den unge Louis Vuitton inledde under senare hälften av 1800-talet: Kanvastyget väger mindre än läder, vilket gjorde de massiva koffertar dåtidens förstaklassresenärer föredrog avsevärt lättare, och dess förmåga att stöta bort väta är överlägsen. Sistnämnda fördel gjorde att man för första gången kunde tillverka koffertar med platt ovansida – normen på läderklätt 1800-talsbagagevar ett rundat, kistlikt lock som lät regnvatten rinna av, då eventuell pölbildning ovanpå annars skulle leda till läckage när lädret blötts igenom. Med kanvasklädda väskor kunde Louis Vuitton göra sina koffertar till perfekta kuber, och detta innebar att de kunde staplas på varandra.
Piratkopiering är inget modernt fenomen. Plagiatets ädla konst föregår thailändska marknader och sweatshops på det kinesiska fastlandet med hundratals år. En framgångsrik vara är dömd att härmas av konkurrenter, och de landvinningar Louis Vuitton gjorde under sin egen livstid gick inte medtävlarna obemärkt förbi. Plötsligt blev kanvastyg normen, och Vuittons stapelvänliga bagage förpassade de rundade locken till drontens och dinosauriernas öde. Louis Vuitton förstod vikten av en tydlig profil, och gjorde det därför till sitt signum att färga sitt kanvastyg i en blygrå nyans. För andra räckte det inte med att imitera teknik och form, utan även färgen behövde vara densamma för optimal renommésnyltning. Då vem som helst uppenbarligen klarar av att färga en koffert grå tänkte Louis till och började med ett mer krävande mönster: Randigt. Det dröjde inte länge innan alla koffertar började bli randiga, och i den vuittonska verkstaden tog man det hela till nästa nivå: Rutigt, och inte nog med det: En regelbundet återkommande ruta i mönstret bar den minimala men fullt läsbara texten ”marque L. Vuitton déposée”, i teorin en motsvarighet till copyrightmarkeringen, men i praktiken ett av de första exemplen på ett varumärke som placerar sitt eget namn prominent på de egna produkterna. Det hjälpte förstås inte. Kopiorna fortsatte att flöda ur anonyma verkstäder.
Louis Vuitton dog 1892, efter att ha lagt grunden för ett imperium som hittills överlevt Napoleon III:s dito med 130 år. Sonen Georges Vuitton tog över, och där fadern erövrat Frankrike var det Georges mål att erövra världen. Louis Vuitton lanserades allt mer internationellt, och 1896 presenterade Georges det monogramprydda kanvasmönster vi ser än idag, med den kombinerade ambitionen att hylla fadern och att ytterligare försvåra kopiering. Facit: Med det förstnämnda kunde Georges knappast ha lyckats bättre. Det sistnämnda? Stick i stäv med avsikten skapade han världens mest kopierade mönster.
Varumärket Louis Vuittons hjärta ligger i franska Asnières, en förort till Paris där man etablerade sin ursprungliga verkstad 1859. Seine gör en sväng hit som gjorde det lätt att förflytta varor vattenvägen rakt in i huvudstaden, samtidigt som det fanns gott om utrymme att bygga till fördelaktigt pris. Här ligger en av märkets totalt 17 verkstäder – 12 totalt i Frankrike, två i Barcelona, tre i Kalifornien. Var och en har ett anställningstak på 250, ett tröskelvärde bortom vilket man anser att den familjära känslan går förlorad. Verkstaden i Asnières är speciell på flera sätt: Här görs dels alla märkets hårda produkter – koffertar, sminkväskor, portföljer – med väggar av poppelvirke klädda med kanvas eller läder, och här tillverkas även alla made-to-measure-ordrar från kunder som vill ha sitt bagage skräddarsytt. Företaget håller styvnackat tand för tunga för att bevara sina kunders förtroende och integritet, men lite då och då kan kändispress avslöja någon excentrisk miljonorder från namngiven kund, som ju i regel sällan spenderat sina slantar i syfte att smyga med resultatet.
Patrick-Louis Vuitton.
Var och en av dessa specialbeställningar tar sin början som ett personligt möte med Patrick-Louis Vuitton, fjärde generationens ättling till Louis själv. Bredvid själva manufakturen i Asnières, tillräckligt nära för att se ut genom fönstren rakt in i verkstäderna och kontrollera att allt går sin gilla gång, ligger familjen Vuittons urhem, vars övervåning delvis konverterats till ett intimt litet museum medan markplanets salong används som en mottagning för gäster, omsorgsfullt bevarad från förra sekelskiftet ned till minsta detalj. Salongen är en studie i art nouveau, där stuckatur föreställande sammanflätade växtgrenar slingrar sig uppför väggarna och möts kring takrosetten. Inredningen bär spår av det faktum att familjen Vuitton blev tidiga asienresenärer. En hel del av möblemanget och prydnadsföremålen är japanska antikviteter. Den vuittonska kärleken till Orienten kom att besvaras med råge: Du kan inte ta många steg i Tokyo utan att se monogramkanvas, vare sig det handlar om damernas handväskor eller de överdimensionerade plånböcker som ger sin manliga bärare svår slagsida. Patrick-Louis Vuitton tar emot med pipan fast förankrad i vänstra mungipan. Kaffe serveras ur en art deco-servis i silver, jämte ett fat konfekt där varje chokladbit känns som att skjuta sig i gommen med ett hagelgevär av ren smak. Jag inbillar mig att jag sitter i samma fåtölj där Lady Gaga mötte Patrick-Louis för att gemensamt designa den kustomiserade rullstol med Louis Vuittons monogrammönster som hon beställde efter att ha skadat höften i februari i fjol, samt efter att hon tröttnat på den variant i 18 karats guld som hon fått specialdesignad av Ken Borochov. Patrick tar ett bloss och talar om lyx.
– Vad som uppfattas som lyx är väldigt subjektivt. För mig, i det här sammanhanget, handlar det om en produkt där material av yppersta klass – trä, metall, läder – kombineras för att skapa ett föremål som är vackert och håller högsta tänkbara kvalitet. Personligen kräver jag också att det ska vara ändamålsenligt och tjäna ett syfte. En badkarsblandare av rent guld faller utanför min definition av lyx.
Den pragmatiska filosofin blir uppenbar vid en rundvandring i manufakturen: Det finns ett villkor som Louis Vuitton inte ruckar på hur mycket kunden än insisterar, och det är att de lösningar som levereras måste vara praktiska och ha en funktionalitet som ligger i linje med märkets tradition. Man kan till exempel inte beställa en resegarderob utan handtag, eller en koffert utan skyddande beslag.
Hur reagerar du när du hör artister som Kanye West med fler rappa om Louis Vuitton?
– Det får mig att skratta. Det är en bra sak.
Vi får förmoda att Patrick är lyckligt ovetande om de bilder på Wiz Khalifa som spritts via sociala medier och där han poserar stolt med vad som förefaller vara en splitterny bong med Louis Vuitton-mönster, som näppeligen härstammar från manufakturen på andra sidan trädgården. Vad gäller marknaden för piratkopior är problematiken dock inte okänd.
– Det är ett krig utan nåd.
Finns det några positiva dimensioner alls? Reflekterar det varumärkets bibehållna status på marknaden, är en person som köper en förfalskning mer benägen att köpa originalet senare?
– Det är negativt till hundra procent. En person som köper en piratkopia kommer sannolikt inte att köpa äkta vara, och verksamheten leder pengar till terrorism, drogkarteller och organiserad brottslighet.
Kan du se skillnad på piratkopior och äkta vara när du går på stan?
– Utan minsta tvekan. Och inte nog med det, jag går personligen fram och bannar dem som bär kopior.
I och med denna artikel firar vi klassikern Keepall. Har du någon speciell relation till den?
– Det var den första väska jag fick lära mig att tillverka från ax till limpa, så att säga. Jag har själv gjort tonvis av dem här i verkstaden. Jag skulle också säga att det är den väska jag modifierat mest under min tid här. Förändringarna handlar mest om de delar av isberget som du inte kan se, snarare än väskans estetik. Sömmar, innanmäte, arbetsprocess.
Har du några tips till den aspirerande piprökaren?
– Absolut. Tre gram tobak för packningen är bra, med två tändstickor för att tända – det är acceptabelt att ge mer eld halvvägs. Totalt får du runt fyrtio minuters röktid. Fyra-fem pipor om dagen är rimligt. Jag har olika pipor för varje tillfälle och röker aldrig samma pipa två gånger i rad. De måste få tid att vila. Själv föredrar jag mina pipor raka för komfortens skull.
Min slocknar ofta.
– Det är för att du inte kan röka ordentligt.
Familjen Louis Vuittons högsäte i Asnières, Paris.
På mer än en plats i salongen har antika Vuittonkoffertar gått ett öde till mötes som man kan se lite här och var i inredningssammanhang: De har konverterats till prydnadsbord, genom att helt enkelt ställa rakt upp och ner med en specialtillskuren glasskiva ovanpå. Man kan fråga sig om Patrick-Louis Vuitton känner nostalgisk nedslagenhet över att den era då man klev ombord på Orientexpressen med ett tjog bagagekollin för alltifrån rökrock till stormhatt har ersatts av den självdragna resväskans stressiga språngmarscher mellan flygplatsterminaler. Eller, ännu hellre, man kan fråga honom själv.
– Inte alls. Det finns fortfarande fler än ett sätt att resa på, och resekomforten förbättras avsevärt för den som använder våra produkter. Ponera att du vill resa till andra sidan världen i två veckor. Det är enkelt: Du vill färdas lätt, så du packar alla dina kläder och reseeffekter i en Louis Vuitton-koffert och får den skeppad direkt dit, så att allt redan finns på plats när du anländer. Det enda du reser med är ett handbagage. När jag befinner mig på flygplatser och ser folk släpa fem-sex väskor på små vagnar tycker jag att det verkar löjligt. Hade de skeppat sitt Louis Vuitton-bagage direkt till destinationen hade de kunnat bespara sig allt omak.
Amen, skriver en van ekonomiklassresenär med eftertryck, samtidigt som tankarna osökt går till faktoiden om Marie Antoinettes bevingade ord vid beskedet att folket inte hade bröd för dagen: Varför äter de inte kakor? Kanske är det bara artikelförfattarens arbetarklassrötter på mödernet som talar, och i konsumentupplysningssyfte vill vi därför tipsa dig som helt missat det att det alltså går hur bra som helst att skippa trängseln vid garagebanden och skeppa sina portabla Louis Vuitton-garderober direkt till destination och tillbaka. Kalla det ett litet life-hack.
